Frida stirrar ner i backen igen, sen brister hon i skratt.

- Varför hittar du på sånna här saker Elin? Vadå, är jag inte cool eller snygg nog för dig längre eller vad är problemet?

- Njaa... Det är inte det, utan alla vet vad som hände med dig hos Calle men inte vad som hände med mig... Och är jag med så kanske folk undrar vad som är fel med mig.. Men eftersom du är så snäll så kan du väl stå ut nån månad eller så? Säger Elin tyst.

Frida tror inte det hon hör, det som alltid skulle vara dom två, vad som än hände. Det var det mest egoistiska hon någonsin har hört! Frida vänder snabbt på klacken och gör dräifrån. Hon springer hela vägen hem och väl hemma sätter hon sig i köket och gråter. Hon klarar inte detta längre! Frida går in till sitt rum och kavlar upp tröjärmarna, sedan börjar hon leta på skrivbordet, hon får leta ett tag men tillslut hittar hon den rosa plåt-asken. Hon öppnar den sakta och plockar upp ett av rakbladen och drar det mot underarmen. Hon känner blodet komma, hon drar det engång till men denna gång hårdare. Hon böjer sig ner mot golvet och plockar upp en handduk och trycker den mot armen, tills hon känner att hon inte blöder längre.

Den natten kan inte Frida sommna. Hon ligger och vänder sig i sängen och kan bara höra Elins ord eka i huvudet, efter 2 timmar orkar hon inte mer. Hon sätter sig upp i sängne och tänder lampan. Hon kollar sig runt i rummet och ser sin gammla badrock, en idé börjar ta form i Fridas huvud, sedan reser hon sig sakta upp och går fram till badrocken. Hon drar ur snöret från den och tar med stolen rocken hänger på och går fram till dörren. Hon öppnar den lite gran, sedan klättrar hon upp på stolen och knyter fast snöret ordentligt i dörren och knyter även runt halsen. Hon sparkar iväg stolen, sedan hänger hon där. Hon hänger en halv minut innan hon inser hur obehagligt det är. Hon börjar sprattla för hon vill loss. Men det hjälper verkligen inte att sprattla, tvärtom det blir bara värre. Sedan lyfter Frida sakta armarna och försöker lossa knuten runt halsen. Hon kan knappt se nu, efter ett tag får hon upp knuten och rammlar i golv med en duns, sedan svimmar hon.

Senare på morgonen vaknar hon på golvet. Hon har ont i och på halsen, hon känner att hon inte vill på skolan men hon klär ändå på sig och går ner. Hon hinner precis springa ut till bussen. Hon kliver inte av dig skolan, hon åker enda in till stan. Hon kliver av på stationen och går till tåg stationen. Frida gråter igen, hon tänker på vad Elin sa igår. Hon springer längs med tågrälsen en bit, sen hoppar hon ner på rälsen och väntar på att tåget ska komma, sen vänder Frida upp huvudet och ser ett tåg komma 300 meter bort, och tåget kommer väldigt snabbt...

Frida känner paniken komma krypande. Vafan gör han här? Tänker hon. Hon hör att han drar av sig skorna och hänger upp jackan. Nu får Frida verkligen panik. Hon lägger sig på golvet och hasar sig in under sängen. Hon hör hur han går mot hennes rum och öppnar dörren. Frida ser hans fötter när han går runt i hennes rum. När han precis ska till att gå, känner Frida hur det kliar i näsan. Och sen händer det som inte får hända, hon nyser ljudligt. Calle vänder sig förvånat om i dörröppningen.

- Hallå Frida, är du här? Säger han förvånat.

Frida svara inte, hon fokuserar på att ligga stilla. Calle frågar efter henne igen. Sen börjar han på att leta i hennes rum lite gran, han öppnar garderoben och letar i sängen, tills han böjer sig ner och kollar in under sängen. Fridas hjärta stannar...

- Vafan gör du här under..? börjar Calle

Frida reser sig upp utan ett ord, borstar bort dammet ifrån kläderna och ställer sig framför Calle.

- Nu vill jag veta en sak, vad fan gör du här? Du har inget att göra här, jag vill inte träffa dig, gå härifrån! Säger hon argt.

- Men... Jag tänkte ju säga förlåt... Säger Calle tyst.

- Tss.. Du tror att ett litet "förlåt" räcker? Med tanke på allt du har gjort mot mig?! Du är ju fan blåst.

- Jaha? Men var inte så jävla kaxig när jag väl kommer och säger förlåt.... Säger Calle sårat.

- Calle, inse att jag hatar dig. Jag kommer fan alltid hata dig!

Det gjorde ont när Frida sa det. Hon älskade honom fortfarande.

Calle vände snabbt på klacken och gick därifrån. Han smällde igen ytterdörren ordentligt. Frida sjunker ihop mot en vägg, sen kommer hon att tänka på Elin igen. Hon gråter igen. Hon lägger sig i sängen och somnar.

Dagen efter så tvingar sig Frida upp. Väl på skolan så ser hon Elin stå och prata med Malin och Isabelle ifrån deras klass. Frida går förvånat fram till Elin.

- Vafan? Säger hon förvånat.

- Öhmm, sluta stirra har du aldrig sett folk förr eller? Säger Elin kaxigt.

- Ehmmm, jo... Svarar Frida dröjande.

Sen vänder hon på klacken och går snabbt därifrån. Vafan, hon tog ju livet av sig sa hon ju? Tänker Frida. Hon går in till klassrummet och sätter sig. Dagen går segt och Elin pratar inte med henne nåt mer den dagen, hon ger henne bara konstiga blickar. På slutet av dagen när Frida är på väg hem springer Elin ifatt henne efter vägen.

- Hej, säger hon glatt.

- Öhhm, hej? Svarar Frida surt.

- Är du sur på mig? Frågar Elin förvånat.

- Ja det är klart jag är! Svara Frida.

- Varför då?

- Tja, kan det bero på att jag får ett SMS av dig att du ska ta livet av dig, och sen i skolan igonerar du mig och är sur på mig utan anledning! Då är det väl ganska klart att jag är sur på dig? Svara Frida.

Elin tittar tyst ner i baken, hon skäms.

- Det är för att.... För att... Du är gravid, du har inte fått missfall, jag har pratat med skosyster om hur det är första tiden... Jag visste bara inte hur jag skulle säga det till dig...

Frida spärrar upp ögonen och stirrar på sin bästa kompis, detta kunde bara inte vara sant...

Frida skrattar åt sin dumma tanke, nej det är klart hon inte är gravid! Frida hör hur det låter i trappen, hon stelnar till.

- Hallå? Piper hon fram.

Och i dörröppning till köket ser hon en skugga, och sen står hennes feta katt Simon där och jamar.

- Åh, hej Simon! Fan vad du skräms! Säger hon till katten.

Simon hoppar upp på elementet i köket och lägger sig till rätta, och somnar. Frida skrattar åt Simon, sedan vänder hon sig mot bordet igen.

2 veckor senare får Fridas klass reda på att dom ska prata med skolsyster om deras hälsa osv. Frida kollar ner på sin mage så fort hon får höra det. Hennes mage har inte blivit mera svälld, snarare mindre. Missfall tänkte hon lättat. När de äntligen får rast så står Calle och väntar på Frida utanför klassrummet. Han tar tag i hennes hand och drar iväg henne ut.

- Vart ska vi? frågar hon oroligt

- Ut, svarar han kort.

Frida följer med honom ut, bakom skolbyggnaden. När dom stannar böjer han sig sakta fram och kysser henne lätt på munnen. Fridas hjärta gör en glädje volt, hon kyssar försiktigt tillbaka.

- Förlåt så jävla mycket, jag typ.. Älskar dig... Säger Calle tyst.

Frida stirrar på honom, hon som så länge älskat honom och beundrat honom i smyg.

- Förlåt, men nej, jag kan inte med tanke på vad som hänt. säger Frida.

- DIN JÄVLA.... Skriker Calle.

Han tänker sig inte för, så han slår till henne. Frida faller till backen och Calle kan inte kontrollera sitt humör så han står och sparkar på henne tills det kommer en lärare. Läraren tar tag i Calles axel och drar iväg honom. Och Frida ligger kvar på backen. Hon känner ingenting, hon ser knappt någonting heller, men snart känner hon ett par starka armar lyfta upp henne från marken och lägga henne på en madrass liknande sak. Sedan minns hon inget mer.

Frida vaknar upp, kollar sig runt i rummet och känner igen samma fula tak som hon sett någon vecka tidigare, denna gång, ligger hon på akuten. Hon förstår att hon nyss kom in för det är ett jäkla liv där, men sen minns inget mer. Hon känner hur svag hon är. Sen sövs hon ner. När hon vaknar ligger hon någon helt annan stanns, hemma i sin egen säng, och det står en ängel där, ängel talar vänligt till henne. Sen vaknar hon till riktigt, hon har otroligt ont i magen och det står massa kort och blommor bredvid hennes säng. Hon fattar inte att allt detta kunde hända! Hon sätter sig sakta upp i sängen, och reser sig upp, hon är väldigt vinlig och kollar sig i spegeln, hon skriker till av fasa, hur fan ser jag ut!? tänker hon, för i spegeln ser hon ett jätte ärr som löper från hennes vänstra öra till högra kinden. Hon känner hur tårarna väller upp i ögonen. hon rammlar ihop på golvet och gråter. Hur fan har allt detta kunna hända? Hela hennes liv är vänt upp-och-ner! Tur hon har Elin kvar iallafall! Hon reser sig upp och går fram till skrivbordet. Hon kollar på sin mobil, och ser att hon har fått ett sms, hon öppnar det och läser:

Förlåt Frida, men klarar inte av detta mera, så nu står jag på tågrälsen, förlåt... Älskar dig // Elin

Frida slänger iväg telefonen och rammlar på nytt ihop på golvet och gråter värre än någonsin. I samma sekund hör hon hur Calle ropar på henne ifrån hallen...

Frida stirrar ner på sina slitna skor och väntar på att Calle ska säga något. Hon känner den varma vårvinden blåsa i hennes hår.

- Asså... Typ förlåt..? Jag var bara så jävla full i går... Säger Calle ganska tyst.

Frida nickar lite försiktigt, men fortsätter kolla på sina skor...

- Tja, det var väl det jag tänkte säga..?

- Okej, Mumlar Frida till svar.

-Hej då, säger Calle och vänder om och går sin väg.

Frida känner hur hon blir vimmelkantig igen. Hon vinglar sig iväg mot busshålls platsen alldeles bredvid. Hon sätter sig på bänken och väntar på bussen. Hon sitter i 10 minuter innan den äntligen kommer, hon kliver på betalar och sätter sig. Det känns skönt och tryggt att åka buss tycker hon. Att se staden passera utanför, att se alla människor och fundera på deras problem. Frida somnar nästan där på bussen, men i sista sekund kvicknar hon till och trycker på stopp-knappen. Han kliver av bussen och känner att det blåser ganska kraftigt nu. Hon svepar jackan närmare sin kropp och går dom 100 meterna till huset. Hon kliver in i huset och känner sig hemma, med dom slitna lila tapeterna i hallen som hon så ofta klagat på. Hon hör hur mamma står i köket och slammrar med kastruller. Frida klär av sig jackan och sparkar av sig skorna. Hon går in i köket och hälsar på mamma Anna.

- Jaha, när skaffade du kille då? Frågade Anna retsamt.

- Mamma, han är inte min kille, vi är bara kompisar.

- Jahaaa, svarade Anna fortfarnade en smula retsamt.

Frida flinar lite åt sin mamma sedan går hon in på sitt rum. Hon startar datorn och sätter sig och slö surfade lite, sen stängde hon av datorn och lägger sig ner på sängen och somnar.

Dom närmaste 3 veckorna var gansla händelse lösa, men den senaste veckan hade Calle börjat prata med henne. Frida och Elin sitter inne på tjej toan på skolan och pratar.

- Ahmen, har du sett Felix i 9B eller? Fy fan vad snygg han är! Säger Elin.

- Haha du och alla dina killar, håll dig till Gustav du nu, säger Frida retsamt.

Plötsligt slänger hon sig över toalettsitsen och spyr.

- Men fy fan Frida! Nästan skriker Elin.

Frida spyr en gång till och sköljer snabbt munnnen. Hon reser sig sakta upp och håller sig för magen.

- Fy fan vad ont i magen jag har, säger hon.

- Kom så går vi till skolsyster med dig! Säger Elin och är alldeles blek i ansiktet.

- Nej då, sjukanmäl mig är du gullig så kan jag gå hem, det är inte så långt.

- Okej.

Frida reser upp på ganska vinliga ben och går ut från toaletten, hon går till sitt skåp och tar alla sina saker. När hon når dörren känner hon att hon mår bra igen, men hon går hem endå. Äntligen hemma så spyr hon igen. Denna gång tyvärr på golvet, hon hämtar mopp och skurhink och tvättar upp allt. Hon kännde hur det känndes konstig i magen, lixom lite svällt. Hon sätter sig ner på en av kökstolarna, och hittar ett gammalt kvitto på bordet. Hon läser allt mamma handlade i går.

1 liter mjölk

gurka

tomater

köttfärsås

hushålls papper

Clerasil Blue graviditets test

Frida stelnade till när hon läste det sista.... Var mamma gravid? Eller ännu värre.... Var Frida gravid?

Frida vaknar med världens huvudvärk! Hon stirrar upp och ser ett vitt tak, hon känner massa saker i armarna och kollar åt vänster där står det massa drop. Frida känner paniken komma krypande, hon ligger tydligen på sjukhus med världens baksmälla. Hon lyfter höger armen och känner att hon har stygn i bakhuvudet, då minns hon gårdagen! I samma ögonblick kommer en sköterska.

- Jasså, du är vaken nu? Du fick tydligen rejält med stryk igår, säger hon glatt.

- Jaa, säger Frida svagt.

- Vet du vad du heter, hur gammal du är och vart du bor? Frågar sköterskan vänligt.

- Ja, Frida, 16 år och jag bor på Söder... Säger hon dröjande.

- Bra. Jo själv heter jag Helena, och jag tycker du ska ta och ringa dina föräldrar.

- Ja det ska jag nog, du, skulle jag kunna få nåt att dricka?

- Men så klart! Säger Helena och försvinner ut ur rummet.

Frida kollar bort mot en stol i rummet och ser sina jeans. Helena kommer tillbaka med ett glasvatten och en alvedon.

- Här har du, Säger hon och räcker fram glaset och tabletten.

- Tack, svarar Frida och tar tabletten och sväljer den med en rejäl klunk vatten.

Helena går därifrån och Frida sätter sig på sängkanten. Nu känner hon hur yr hon är. Hon sträcker sig efter jeansen och får tag i dom. Hon plockar upp mobilen. Åh, herregud tänker hon, 14 missade samtal ifrån mamma... Hon suckar djupt och slår mammas nummer, efter några signaler svarar hon.

- HALLÅ?!

- Hej mamma...

- Vart fan har du hållit hus?! Jag och pappa har varit jätte oroliga! Kom hem nu på en gång!

- Jag är på sjukhus mamma....

- VA?! Men lilla gumman vad har hänt?!

- Kom hit så berättar jag, jag tror jag ligger i sal 24....

- Vi kommer på en gång! Säger Anna ( Fridas mamma ) oroligt.

Frida lägger på luren och lutar bak huvudet mot kudden och hon sommnar snabbt. Hon vaknar av att höra sin 13 - årige lillebror Adrians röst, han låter orolig. Frida öppnar sakta ögonen och ser sin mamma bredvid sig på sängkanten. Hon gråter.

- Men mamma, vad är det? Säger Frida med svag röst.

Anna svarar inte, hon bara kramar om Frida. Sen kommer Helena in igen.

- Du får åka hem nu Frida, men du får nog ta och vara hemma från skolan några dagar och vila!

- Öhmmm, okej, Säger Frida dröjande...

Helena börjar plocka ur alla dropp i armen på Frida, då får hon syn på ärren i hennes arm. Hon ger Frida en förvånad blick men bryr sig inte så mycket mer. Sen så tar hon droppställningen och går. Frida börjar klä på sig. Anna är fortfarande orolig för henne...Frida känner sig ganska vinlig när hon går genom de vitmålade korridorerna på sjukhuset. Väl ute tittar hon upp mot den varma maj solen och solar ansiktet. Krister (Fridas pappa) tar hennes hand och drar iväg henne mot bilen, Frida är ganska glad tills hon ser vad som väntar vid bilen.. Där står nämligen Calle lutad mot bilen och går mot Frida... Fridas mamma, pappa och Adrian sätter sig i bilen.

- Frida, du får ta bussen hem sen, din kille ville tydligen träffa dig lite först. Säger Anna glatt.

Åh, herregud detta händer inte! tänker Frida.

Sen ser hon familjens blåa volvo starta, och åka därifrån....